2011...
de har redan börjat skjuta smällare...eller av ljudet att dömma, bomber. hatar verkligen alla snorungar, som egentligen inte är tillräckligt gamla för att ha vett å låta bli elendet. tänker på alla stackars hundar å katter som är livrädda för smällar, å alla små barn som blir väckta i sömnen av dessa höga smällar. jag har haft en väldig tur, har inga barn som vaknar och min hund jag hade reagerade inte något vidare på höga ljud, så jag personligen har väl egentligen inte ont av d, förutom att jag tycker det är obehagligt då.
d stora glädjeämnena detta året har så klart varit bebisarna mina fina vänner fått, d nya jobbet som erbjuder de mest otroliga möjligheterna man kan tänka sig, pappa fyllde 50 år, cruisingarna så klart, tjejfesterna, att jag lärde känna johanna å började rida tessan och massa massa annat.
den största sorjen i år är de som valt att lämna jordelivet långt innan deras tid var inne. men vi minns dem med minnen fyllda av glädje och vetskapen om att det var deras val och att de har det bättre där de nu befinner sig...
galenskaperna borde jag väl inte ens nämna? jag har köpt motorcykel, varit på roliga evenemang och hur mycket annat som helst.
bebisar ja, detta året har verkligen bombarderats med bebisar. har tappat räkningen för länge länge sedan. men de största <3 till freja och alva. mina finingar.
kärleken är livets elexir. många, många gånger under året har jag tacksamt lutat mig mot min fina underbara kärlek när livet blåst storm. tusen tack älkskling för allt.
vänskapen är det som har kastats runt mest iår tror jag. eftersom de jag vanligtvis umgåtts med har fått smått, har man hamnat utanför. vi har inte lika mycket gemensamt längre och medan de numer lever familjeliv å hela deras värld krettsar runt deras små underverk står jag fortfarande utanför det livet, men det har även gett mig möjlighet att träffa nya människor och skaffa nua underbara vänner. johanna, elena, lina, lisa, emelie, emma, linda och så många fler.
möjligheterna har varit oändliga detta året. tusen tack till min underbara malin för att du visat mig detta otroliga underbara jobb. personlig utveckling, inspiration, utbildning, evenemang, arbetskamraterna, uppskattningen, människorna man möter...detta har verkligen fått mig att växa som människa samtidigt som jag har byggt upp en tro på, tillit till och kännedom om mig själv.
detta får avrunda årets upp-och-ner, med-och.mot gångar. 2012 kommer bli ett bra år!
dan före doppare-dan...
stort grattis till mamma ajax (å pappa fredrik)vad har mer hänt då? ja, inte mycket, för jag har inte orkat göra någonting egentligen. sakta men säkert har d kommit upp lite julsaker. som tex
det har hunnit vara fyra advents-söndagar redan...
det har varit en regnig, kall julskylltning i stan och de vackra bollarna sitter där de ska i trädet vid stationen och vid hotellet...
jag gjorde ett tappert försök att sy nya julgardiner, och om man inte tittar riktigt nära så ser man inte hur illa d blev.
tyvärr har vi ingen snö här nere, å egentligen har d inte varit kallt heller, kyligt och blåsigt ja, men knappt minusgrader alls. men i söndags åkte vi till Kosta, johan å jag, där var d snö, så lite julkänsla fick jag nog ändå. 
ikväll har jag bakat christmas cupcakes...kanel-muffins, med polkagris glasyr å ett litet skumhjärta täckt av choklad..
.alla julklapparna är köpta, inslagna och redo att öppnas i morgon. resväskan är i stortsätt packad den också. längtar jätte mycket. nu blir d mys med hjärtat mitt.
GOD JUL OCH GOTT NYTT ÅR!
long time...
d va ett tag sen ja var här sist..det har sina orsaker. jag skulle nog säga att det är en tragedi. en fruktansvärt overklig tragedi. tyvärr måste jag väl erkänna att just detta fick bägaren att rinna över. jag är helt slut och helt tom. gråter mer eller mindre dygnet runt. är ständigt trött. inte sånt trött som att jag inte hade sovit, för sover gör jag. utan mer att kroppen bara vägrar ställa upp på mig.
fast jag vill hålla farten uppe och hinna med så mycket som möjligt så bara bål-vägrar kroppen att lyda. lika mycket som tårarna rinner, lika lite vill min kropp göra, helst inte något alls. det är ett rent under att jag överhuvudtaget tar mig ur sängen faktiskt. troligen har jag mitt jobb att tacka för att jag kliver upp. man har ju sett hur illa d kan gå av att bara dra täcket över huvudet, å den vägen är jag inte intresserad av att gå.
men d e precis vad min kropp skriker efter. att bara ligga ett år i sängen å inte kliva upp. d e nog första gången i mitt liv som jag känner att jag och min kropp inte är överrens. inte någonstans. inte ens lite. vi vill helt olika saker. jag är van att ha grym kontroll på allt i mitt liv. lite av en kontrollfreek kanske. men nu har ja noll kontroll och det är verkligen obehagligt. jag känner mig verkligen inte som mig själv.
jag skulle kunna beskriva d som att hela världen runt mig snabbspolar frammåt medan jag själv går i slowmotion, eller att jag staplat allt jag vill ha i mitt liv i prydliga staplar en efter en och att jag bara har kunnat plocka ur den stapel som passat för tillfället, men nu helt plötsligt ligger mina staplar huller om buller på ett snabbgående rullband och jag hinner knappt se vad livet har att erbjuda och än mindre plocka till mig det som passar mig...ingenting är som d brukar vara och jag får lixom inte tag i varken mig själv, mitt liv eller d jag vill ha eller är i behov av och allt detta skrämmer mig.
jag vill verkligen inte ha d så här, men för en gångs skull kan jag inte kontrollera det. nej jag är verkligen inte deprimerad. jag har fortfarande roligt och kan skratta och allt är inte natt svart alls. nej då, det är bara kroppen som skriker STOP!!! själen är väl kanske inte i tipp-topp, men d kan man inte räkna med efter en sådan här tragedi, men jag känner inte att jag vill ge upp eller att det inte kommer att bli bättre. jag är helt övertygad om att det kommer bli bättre, d här e bara en fas jag måste ta mig igenom. och ett nej till; jag kommer inte försöka lösa detta själv, d är att ta sig vatten över huvudet.
å just d...jag har klippt mig också...
och fått tillbaka min naturliga hårfärg...
