Fia - med knuff

så skulle ju ingen känna igen mig. nä ja vill nog faktiskt vara jag. varför? jo för att;

1. ja e så lik min syster, å hon e dö-söt <3

     

2. ja e ganska lik min mamma, å henne älskar ja juh.

 

3. för att min pappa är världens bästa pappa.

 

4. för att min bror e så super toppen...oftast :P

 

5. för att min darling johan skulle nog inte tycka lika mycket om mig om ja var någon annan.

   

6. om ja inte var jag, vem i hundan skulle då roa världen??

     

oj. mina rädslor. ja e rädd för d mesta. slem, spindlar, vapen, blod (och då framför allt mitt eget),skräckfilmer, och så e ja lite av en hypokondriker också, så alla sjukdommar...de har jag :) hahah, nä inte riktigt.

största rädslan är nog spindlar och att förlora någon man älskar. typ mamma, pappa, johan, syrran/orna, brorsan/orna, farmor å farfar, mina fina underbara vänner...kanske också e lite smått livrädd att ja inte kan få en bebis innan ja blir för gammal...(mitt "bäst före" datum har nämligen gått ut två gånger :P 23 och 25 år...) men mest e d nog att förlora någon jag älskar. inte så mycket kanske om personen kankse blir sjuk, så man hinner förbereda sig, men om d skulle hända någon form av olycka...bevare mig väl. självklart hoppas ja inte att någon ska råka ut för en olycka och inte heller att någon ska bli sjuk och behöva gå igenom en långsam död bara för att jag ska ha tid att förbereda mig...nä, ja tycker helt enkelt att f.o.m nu, får ingen dö, för att göra d så enkelt man kan för alla inblandade :)

hur vet man att man saknar något om man inte har haft d ? alltså måste d vara något ja har haft som ja inte har längre. så d här var nog den enklaste rubriken...

JAG SAKNAR ATT HA HUND!!!!

pice of cace

d finns inte så många resor att jämföra, men valet hade ändå inte varit svårt. så klart semester resan till kreta i juli 2010. främst för att ja reste me johan. sen för att d va min första riktiga semester någonsin, och sen för att vi hade så underbart sällskap av emelie å alecx :)

suck...har verkligen ingen lust att blogga alls idag. har haft det längsta passen på jobbet, ja e trött och slut-körd, och så till råga på allt så har den där jävla mackapären som funkade så jävla bra för några dagar sedan helt plötsligt slutat fungera...men bara på MIN dator...fucking jävla ap-jävel fi**a grej...

känns lite bättre nu..

ockej, det var en parrantes, nu till mina drömmar.

mina drömmar...ja, gud va ja har stora drömmar. jag har drömmar om precis allt. precis allt! så klart, som alla flickor, har ja stora..STORA drömmar om mitt bröllop.

ja vill ha en stor prinsess klänning som de har i sagorna

 


men samtidigt ska den vara enkel och ellegant.

 

den ska vara fluffig och ha massa vollanger.

   

ju mer den glittrar dessto gladare blir ja, gärna brodderier i glitter och diamanter,

   

å ja har hittat en klänning som typ lyser också...tänk om den kunde blinka i regnbågens vackra färger...haha. 

       

d blir nog svårt attt hitta en klänning som verkligen "duger" åt mig, så ja räknar nästan med att ja får sy den själv. och för er stackare som drar efter andan, skakar på huvudet, å tänker "oh, lilla gumman, har du ingen känsla för mode ???"  

jo, lite. självklart skulle klänningen se HÄMSK ut om ja tryckte in lite av allt i den, ja e medveten om d, så nej, så kommer det inte bli. jag lovar. men för att få sy mig min klänning, måste någan fria först, å denna "någon-lotten" faller på min älskade johan, som inte riktigt e me på mina planer än :)

å då har jainte ens börjat fundera på hur ja vill ha tårtan :P

          

skämt å sido. jag har som sagt många drömmar. jag drömmer om att gifta mig, skaffa barn, starta ett stuteri, vara stödfamilj, bli inredare, bli fotograf, bli rik, resa minst två gånger per år...ja, listan är oändligt lång...

mitt arbete. jag är en av de lyckliga människorna som faktiskt har ett arbete. och för att göra saken ännu bättre så är ja en av de ännu färre som faktiskt trivs på sitt arbete. jag skulle inte vilja jobba någon annan stans just nu.

jag jobbar som omsorgsassistent inom socialpsykiatrin i nybro kommun. i mina arbetsuppgifter ingår det mesta. jag hjälper psykiskt sjuka människor i deras vardag. de som behöver hjälp kallas för brukare, och beroende på vilken brukare jag besöker varierar mina arbetsuppgifter. det kan variera med allt från att bädda sängen, laga mat, tvätta kläder, städa, hjälpa till med dusch, hjälpa till att handla, vara ett stöd vid t.ex. läkarbesök, spela kort, måla naglarna, ge mediciner, ringa samtal, ta kontakt med sjukgymnast, sjuksköterska, diabetessköterska eller någon annan "viktig" person. aldriär en dag den andra lik.

det är nog därför jag trivs så jäkla bra. du behöver inte göra exakt samma saker varje dag, och allt beror på dagsformen på brukarna. idag till exempel har jag hjälpt en brukare att handla...15 33cl loka flaskor, 3 l mjölk m.m fick man bära upp till tredje våningen...kul?? njae...inte särskillt. men tacksamheten man får, DET gör d värt besväret :)

så klart har mitt, som alla andra, arbete nackdelar. jag jobbar helg, jag jobbar kvällar och dagar om vartannat, jag har grymt långa arbetspass på helgerna jag jobbar. men i d stora hela gillar ja mitt jobb starkt :)

oj så avancerat d blev då. hihi. till frukost år ja en manna frutti på jobbet, ungefär vid halv åtta på morgonen. sen var dagen i full gång. någon gång mellan frukost och lunch (som infann sig strax efter tolv idag) klämde ja i mig en clementin. lunchen bestod av kycklingsallad. för att vara specifik innehöll det lite "tärnad" kyckling, "klyftade" körsbärstomater (d e allra godast), hackad gurka, tärnad feta ost, delade blå kärnfria vindruvor och så klart sallad.

när ja kom hem efter jobbet gick jag ner i källaren och plockade upp dagens middag. torskfilè, räkor, crabstic. det blev kokta potatisar, stekt fisk och räkröra till middag idag. har faktiskt aldrig stekt fisk förut, men d blev gott. hade dock saltat lite väl lite, men d gick ju bra att salta i efterhand också :)

vilket trist och fantasilöst inlägg d här blev. men d blir ju bättre i morgon när d kommer handla om min kärlek :)

d här blir ett knivigt inlägg. biologiskt har jag en bror och en syster, så ja borde väl bara skriva om dem, men psykologiskt har jag två bröder och tre systrar. för att göra en lång och invecklad historia kort och lättförstålig; ja e inte adopterad, halvsyskon eller fosterbarn hos någon utan när ja var liten hade ja en bästis som ja alltid lekte med. alltid. oftast var vi hemma hos henne och vi lekte alltid samma lekar. jag blev lixom bara en i familjen tillslut, så vi säger att vi är "syskon" fast vi egentligen inte är det. men d känns så. vi bråkar och skäller på varandra, men när d verkligen gäller så vet vi var vi har varandra. precis som med mina riktiga syskon.

ja går väl i ålder för att göra d enkelt för mig. äldst är jag.

ett år efter mig kommer min bonussyster sofie.



hon är nästan lite läskigt lik mig i sin personlighet. hon kan vara grymt envis, en riktig "pain in the ass", tjurig som få. ibland bli ja mer eller mindre galen på människar och vill aldrig mer se henne. tack å lov är detta väldigt sällsynt för oftast är hon snäll och omtänksam. lyhörd och förstående. minnst lika påhittig som jag och precis lika galen :) och sen vet ja ju att hon troligen tycker precis lika "illa" och gott om mig, för som sagt, hon e skrämmande lik min personlighet. men dessa dagar e väldigt få, och går över på två minuter. vi gör d mesta tillsammans. vi har ungefär samma intressen och vi e helt enkelt som ler och långhalm. d är, har alltid varit och kommer alltid vara vi mot världen. hon sjunger och spexar, aningen bättre och oftare än jag, men ja e henne hack i häl tror ja.

ett år efter det kommer min lillebror linus.



han är min riktiga lillebror och han är en riktig slarver men också ganska lat, förutom när d e nått han verkligen gillar och vill. då e han värre än en arbetsmyra. han e grym på att teckna och skapa. uppfinningsrik och problemlösare och alltid ,alltid berädd att ställa upp när det är något. ja skulle inte säga att vi har så där bra kontakt, men d gör inte så mycket för vi vet var vi har varandra och skulle man behöva något, e d bara att ringa. han har mestadels varit som en storebror till mig, och plockat upp skärvorna när ja gått sönder. han vet kanske lite för mycket om va ja gått igenom, på gott och ont. vi har en väldigt speciell relation, som ingen begriper sig på. kanske inte en vi.

här efter kommer nästa bonussyster hanna.



den stackars lilla hanna fick alltid snällt ställa upp och leka med sofie och mig när vi var små. hon har nu blivit vuxen hon som alla vi andra. han bor och jobbar på öland så henne ser man inte så mycket längre tyvärr. men hon fick väl nog av oss när vi var små kan ja tänka :) hon är sin egen och trivs med detta, och om hanna är glad så är vi alla glade med henne.

nästa i skaran är min lilla bonusbror, som för att göra saken ännu mera komplicerad, också heter linus.



han är tankspridd och tar ibland saker för givet. han vet vad han vill men vet inte hur han ska ta sig dit. han har inte världens bästa självförtroende tyvärr, han borde ha mer av den varan. han e sjukt bra på dans och sång. han är mycket vuxnare och mognare än vad han själv vill innse. kapasiteten finns, d e bara frågan om när han inser att kan har den.

sist men mest älskad av alla kommer min absoluta favorit syster. lilla lovisa.



fast hon e ju inte så liten längre. hela 20 år och vacker, smart och otroligt begåvad. lillan är och har alltid varit mitt lilla  ♥. hon har fått vara med om d mesta stackaren, fastbunden i en dockvagn, instängd i garderober, glömd i bilen, ja jag vet inte allt va lillan fått stå ut med. loppan är naturnära, är fantastisk med kameran i handen, har otroligt tålamod och är så gott som alltid lugn som en bunke fil. det finns inte mycket som kan stressa upp henne. hon är otroligt vis och världsvan. lovis är ett riktigt naturbarn. ja skulle inte bli förvånad om hon kunde prata med djur och växter, för hon e makalöst bra på djur och natur.

fram till att ja träffade johan, har ja varit bombsäker på att min första kärlek var jimmy. det har hela tiden varit denna kärlek jag jämfört alla andra med, och ingen har lyckats uppnå detta. kanske för att jag var 8 år och en hopplös romantiker och drömmare. kanske var d inte alls så rosenskimmrande och "flawless" som ja minns att det var, men det är ialla fall så jag minns denna kärlekshistoria.

som sagt var jag 8 år och hade svårt att skillja drömmarna, fantasin och verkligheten många gånger. ja vet inte hur d hela startade eller egentligen så mycket annat heller, men ja har vissa minnesbilder och det är nog minnena av känslan vid dessa sittuationer som gör att ja tror det var kärlek.

han va så snäll och lugn och alltid med på alla upptåg fröken hittade på. vi hade samma intressen och ja kan misstänka att det var på fotbollsplanen det hela startade, för det var där ja tillbringade mest tid. hur som hells, vi gick hos samma dagmamma (ja vet, dagmamma när man e 8 år!! men ja trivdes och vi bodde 3 kilometer från skolan och om ja skulle vara hemma, så fick ja va d helt ensam eftersom man sällan fick ta med sig kompisar hem i skolbussen, så ja valde helt enkelt att vara kvar)

vi var ihop i tre år tror ja, och så klart var det mest lekar som bollen ur burken, kurragömma och fotboll som beskriver vårt "förhållande" bäst. men sista året blev det mer "kärlek". vi höll handen, ritade hjärtan på lappar till varandra, pratade i telefon. d mesta e som bortblåst men några få saker minns ja glasklart. som tillexempel första gången han kysste mig. jag minns att d bubblade i magen och att ja blev alldeles vimmelkantig och livrädd. d killade så mycket i magen att det nästan gjorde ont. d tog flera dagar innan han fick kyssa mig igen.

sen minns ja en "tillställning" som kallades för sommartinget i bygdegården. ja tror minnsan att han hade varit på semester innan och denna dagen kom han hem. ja minns att han gav mig en lapp där det stod att ja skulle möta honom bakom pilkastarbåset. ja gick dit och han gav mig den underbaraste av askar jag någonsin sett (fram till då ialla fall). en liten hjärtformad ask dekorerad med snäckor. ja måste nog medge att d här är den mest romantiska händelse ja någonsin upplevt hittills.

när han gett mig asken lägger han sin hand på min kind, tittar mig i ögonen, säger tre små ord, lutar sig fram och kysser mig. ja fick kippa efter andan ett tag faktiskt. magen knöt sig av allt pirr och hjärtat slog säkert tredubbla slag.

nåja, som ja skrev i början, vem vet om d verkligen var så här??? i min värld var det så, men ja kan inte svära på att d va lika dant i hans värld. men hur mycket vet man om kärlek när man är 8 - 9 år? nu kan ja ifrågasätta om det var kärlek för d känndes långtifrån som d gör nu. ja vet att johan är mitt livs kärlek, men han är inte den första. min första kärlek hette jimmy och det har hela tiden varit denna kärlek jag jämfört alla andra med, och ingen har lyckats uppnå detta. kanske för att jag var 8 år och en hopplös romantiker och drömmare. kanske var d inte alls så rosenskimmrande och "flawless" som ja minns att det var, men det är ialla fall så jag minns denna kärlekshistoria.