♥ Dag 1 - Presentation av mig själv.
2011-01-02 / 00:03:09
jag föddes söndag kväll den 5 juni 1983. ja va inte så stor så ja fick ligga i kuvös, kanske e därför ja har svårt för små utrymmen nu för tiden?
ja vaxte upp i ett hus som min pappa gjort. hela vägen från ritning till färdigt hus. min pappa e världsbäst på allt. vi bodde i ett rött hus, med vita knutar och vtt staket, på landet så klart. byn heter ärngisslahyltan och är ett paradis på jorden.
cirka tre kilometer från oss, bodde min farmor och farfar på en bonngård. d mesta ja minns från min barndom handlar om djur, natur och fotboll. farmor och farfar födde upp köttdjur, så de hade nästan alltid små söta kalvar som vi (jag, min lillebror och min lillasyster) matade med välling :) ja får fortfarande känslan av spänning och lycka när ja tänker tillbaka. vi satt i foderkrubban med vällingspannen och matade de små kussena. ibland var de så små att de inte visste hur de skulle göra och då fick man doppa fingrarna i vällingspannet å låta kalvarna sutta på dem. ja kan fortfarande minnas precis hur d kändes.
deras otroliga styrka som gjorde så att nästan hela handen sögs in, deras sträva tunga som kittlade handflatan. allt fnitter när man äntligen fick ut handen å den va helt slemmig av kalvsutt. underbara barndom. fotboll var som sagt också en stor del av min barndom. ja har spelat fotboll i gud vet hur många år. pappa var tränare å lillasyster var maskottt. pappa byggde en tippi till oss en sommar. det stod bakom vebon/garaget/pannrummet/verkstan uppe på vitmossebacken. där lekte vi ofta indianer, jag å min bror.
något annat som är ett väldigt starkt minne är så klart alla sommrar vi kört hö. doften, värman, ljuden, skratten, tjurigheten, tävlandet om svartast snyt...allt är pinfärskt i minnet.
tonårstiden var väldigt upp och ner. under ett halvår levde ja mer eller mindre i helvetet, utan att någon visste någonting om det. det gjorde att ja slöt mig och mer eller mindre gick in i en självdestruktiv deprition som ja på någotvis lyckades dölja ganska bra för omvärlden. ja var sällan hemma och när ja var hemma så bråkade ja oftast med min mamma. så här i efterhand berodde d nog på att vi e så lika. när ja var tretton år, gick farmor och farfar i pernsion och pappa och mamma tog över gården och vi flyttade dit. det är verkligen ett paradis. lugnet som innfinner sig i min själ när man är i byn går inte att beskriva i ord. samma år fick ja å syrran hästarna. tonåren var början på en väldigt lång period som ja utåt sett var hur glad som helst, men på insidan var ja så söndertrasad att det var ett under att ja höll ihop alls. det är egentligen inte förrens nu (för att vara exakt den 16 oktober 2009) som ja verkligen började läka och matcha insidan med utsidan.
sen gick man ut gymnasiet, flyttade till "storstaden" kalmar och gick lärarlinjen på högskolan där. härifrån har jag underbara minnen. vi var ett gäng på 4 tjejer som vart helt galna med våra upptåg. värst var nog jag och ylwa. vi blev snabbt omdöpta till bill och bull. ja skulle kunna skriva historier från den här tiden i timmar, men ja sammanfattar d hele, (å om någon undrar något så får ni helt enkelt fråga). några av upptågen vi hittade på; fejk-möhippa, dumma tyska turister, "misshandel "på stormarknad, "hotbrev", hejjaklack, födelsedagsbus, cowbojjsarfilm och mycket mycket, mycket mer.
sen tog man examen och helt plötsligt var man vuxen och fick en hel massa annsvar. har varken tid eller egentlig lust att gå in så mycket på alla upp och ner gångar, mest ner tror ja. men d ordnade till sig så småningom och nu lever ja min dröm. den dagen jag innsåg att ja var kär i johan vändes allting ja trott var rätt, helt upp och ner.
så nu har de flesta av mina drömmar och mål faktiskt blivit verklighet. ja har hittat en man som älskar mig för den ja e, som aldrig i livet vill ändra på någonting hos mig alls utan snarare tvärt om, som får mig att skratta dagligen, som aldrig kräver att ja ska göra vissa saker, som inte har något som hellst problem om ja vill gå ut me mina tjejer, som ja kan lita på, som ja kan prata om allt med och som ja verkligen, verkligen vill dela resten av mitt liv med. jag bor i ett hus, har trädgård, har egen bil, ett underbart jobb och en stadig ekonomi.
själv tycker ja att allt detta äör johans förtjänst, för det var när vi blev ett som resten föll på plats. nu "fattas" bara ett par saker, och ja e säker på att d kommer i framtiden.
ja vaxte upp i ett hus som min pappa gjort. hela vägen från ritning till färdigt hus. min pappa e världsbäst på allt. vi bodde i ett rött hus, med vita knutar och vtt staket, på landet så klart. byn heter ärngisslahyltan och är ett paradis på jorden.
cirka tre kilometer från oss, bodde min farmor och farfar på en bonngård. d mesta ja minns från min barndom handlar om djur, natur och fotboll. farmor och farfar födde upp köttdjur, så de hade nästan alltid små söta kalvar som vi (jag, min lillebror och min lillasyster) matade med välling :) ja får fortfarande känslan av spänning och lycka när ja tänker tillbaka. vi satt i foderkrubban med vällingspannen och matade de små kussena. ibland var de så små att de inte visste hur de skulle göra och då fick man doppa fingrarna i vällingspannet å låta kalvarna sutta på dem. ja kan fortfarande minnas precis hur d kändes.
deras otroliga styrka som gjorde så att nästan hela handen sögs in, deras sträva tunga som kittlade handflatan. allt fnitter när man äntligen fick ut handen å den va helt slemmig av kalvsutt. underbara barndom. fotboll var som sagt också en stor del av min barndom. ja har spelat fotboll i gud vet hur många år. pappa var tränare å lillasyster var maskottt. pappa byggde en tippi till oss en sommar. det stod bakom vebon/garaget/pannrummet/verkstan uppe på vitmossebacken. där lekte vi ofta indianer, jag å min bror.
något annat som är ett väldigt starkt minne är så klart alla sommrar vi kört hö. doften, värman, ljuden, skratten, tjurigheten, tävlandet om svartast snyt...allt är pinfärskt i minnet.
tonårstiden var väldigt upp och ner. under ett halvår levde ja mer eller mindre i helvetet, utan att någon visste någonting om det. det gjorde att ja slöt mig och mer eller mindre gick in i en självdestruktiv deprition som ja på någotvis lyckades dölja ganska bra för omvärlden. ja var sällan hemma och när ja var hemma så bråkade ja oftast med min mamma. så här i efterhand berodde d nog på att vi e så lika. när ja var tretton år, gick farmor och farfar i pernsion och pappa och mamma tog över gården och vi flyttade dit. det är verkligen ett paradis. lugnet som innfinner sig i min själ när man är i byn går inte att beskriva i ord. samma år fick ja å syrran hästarna. tonåren var början på en väldigt lång period som ja utåt sett var hur glad som helst, men på insidan var ja så söndertrasad att det var ett under att ja höll ihop alls. det är egentligen inte förrens nu (för att vara exakt den 16 oktober 2009) som ja verkligen började läka och matcha insidan med utsidan.
sen gick man ut gymnasiet, flyttade till "storstaden" kalmar och gick lärarlinjen på högskolan där. härifrån har jag underbara minnen. vi var ett gäng på 4 tjejer som vart helt galna med våra upptåg. värst var nog jag och ylwa. vi blev snabbt omdöpta till bill och bull. ja skulle kunna skriva historier från den här tiden i timmar, men ja sammanfattar d hele, (å om någon undrar något så får ni helt enkelt fråga). några av upptågen vi hittade på; fejk-möhippa, dumma tyska turister, "misshandel "på stormarknad, "hotbrev", hejjaklack, födelsedagsbus, cowbojjsarfilm och mycket mycket, mycket mer.
sen tog man examen och helt plötsligt var man vuxen och fick en hel massa annsvar. har varken tid eller egentlig lust att gå in så mycket på alla upp och ner gångar, mest ner tror ja. men d ordnade till sig så småningom och nu lever ja min dröm. den dagen jag innsåg att ja var kär i johan vändes allting ja trott var rätt, helt upp och ner.
så nu har de flesta av mina drömmar och mål faktiskt blivit verklighet. ja har hittat en man som älskar mig för den ja e, som aldrig i livet vill ändra på någonting hos mig alls utan snarare tvärt om, som får mig att skratta dagligen, som aldrig kräver att ja ska göra vissa saker, som inte har något som hellst problem om ja vill gå ut me mina tjejer, som ja kan lita på, som ja kan prata om allt med och som ja verkligen, verkligen vill dela resten av mitt liv med. jag bor i ett hus, har trädgård, har egen bil, ett underbart jobb och en stadig ekonomi.
själv tycker ja att allt detta äör johans förtjänst, för det var när vi blev ett som resten föll på plats. nu "fattas" bara ett par saker, och ja e säker på att d kommer i framtiden.
Kommentarer!
