long time...
d va ett tag sen ja var här sist..det har sina orsaker. jag skulle nog säga att det är en tragedi. en fruktansvärt overklig tragedi. tyvärr måste jag väl erkänna att just detta fick bägaren att rinna över. jag är helt slut och helt tom. gråter mer eller mindre dygnet runt. är ständigt trött. inte sånt trött som att jag inte hade sovit, för sover gör jag. utan mer att kroppen bara vägrar ställa upp på mig.
fast jag vill hålla farten uppe och hinna med så mycket som möjligt så bara bål-vägrar kroppen att lyda. lika mycket som tårarna rinner, lika lite vill min kropp göra, helst inte något alls. det är ett rent under att jag överhuvudtaget tar mig ur sängen faktiskt. troligen har jag mitt jobb att tacka för att jag kliver upp. man har ju sett hur illa d kan gå av att bara dra täcket över huvudet, å den vägen är jag inte intresserad av att gå.
men d e precis vad min kropp skriker efter. att bara ligga ett år i sängen å inte kliva upp. d e nog första gången i mitt liv som jag känner att jag och min kropp inte är överrens. inte någonstans. inte ens lite. vi vill helt olika saker. jag är van att ha grym kontroll på allt i mitt liv. lite av en kontrollfreek kanske. men nu har ja noll kontroll och det är verkligen obehagligt. jag känner mig verkligen inte som mig själv.
jag skulle kunna beskriva d som att hela världen runt mig snabbspolar frammåt medan jag själv går i slowmotion, eller att jag staplat allt jag vill ha i mitt liv i prydliga staplar en efter en och att jag bara har kunnat plocka ur den stapel som passat för tillfället, men nu helt plötsligt ligger mina staplar huller om buller på ett snabbgående rullband och jag hinner knappt se vad livet har att erbjuda och än mindre plocka till mig det som passar mig...ingenting är som d brukar vara och jag får lixom inte tag i varken mig själv, mitt liv eller d jag vill ha eller är i behov av och allt detta skrämmer mig.
jag vill verkligen inte ha d så här, men för en gångs skull kan jag inte kontrollera det. nej jag är verkligen inte deprimerad. jag har fortfarande roligt och kan skratta och allt är inte natt svart alls. nej då, det är bara kroppen som skriker STOP!!! själen är väl kanske inte i tipp-topp, men d kan man inte räkna med efter en sådan här tragedi, men jag känner inte att jag vill ge upp eller att det inte kommer att bli bättre. jag är helt övertygad om att det kommer bli bättre, d här e bara en fas jag måste ta mig igenom. och ett nej till; jag kommer inte försöka lösa detta själv, d är att ta sig vatten över huvudet.
å just d...jag har klippt mig också...
och fått tillbaka min naturliga hårfärg...
