Fia - med knuff

klockan 06.00 (lokal tid) i går morse gick bussen in till cebu (hemma i sverige stod klockan på 23.00). trött, laddad, nyfiken, uppspelt och otålig. redan på väg in var d knö-fullt me folk. har nog aldrig sett så många människor på väg åt samma håll förut. det var verkligen vallfärd.

när vi blev avsläppta, och skulle börja vår lilla vandring mot stadion var d redan så mycket människor att man häpnades. vart kom alla ifrån? tydligen så kom det människor från andra städer och öar också sa Precious så det kanske inte var så konstigt. håll i sakerna var en annan sak hon sa. (vilket vi, trotts försiktigheter, fick förstå varför senare under dagen) väl inne och på plats, började den LÅNGA väntan på att det skulle börja. (kanske en timme eller en halv, jag vet inte exakt) klockan åtta skulle d hela starta ialla fall. full av förväntan och överväldigad av alla intryck värmde jag upp "foto-fingret" och förundrades åtreigen av  alla dessa människor, som vällde in på stadion. det tog verkligen aldrig slut! undertiden vi väntade på att det skulle börja, sjöng en kör lite vacker "pause-musik"



ÄNTLIGEN ! men så klart skulle det ju vara en timmes högmässa innan, på engelska, å prästen pratade både snabbt och närmast mummlade, så efter att ha betat av min konfirmationstid, kom ja underfull med att det borde vara en högmässa eller liknande.

kunde varit mysigt om man suttit i en sval stor strekyrka, men inte på en stadio med solen stekande över kroppen. nåja, allt var med ialla fall...rökelse-pojken, å han som ringde i den lilla klockan, kollekt-pojkar, nattvards-gubbar och en å annan tant också :)

   

sen gick spektapltet av staplen...KARNEVAL I STAN! inne på stadion, ganska så rakt framför oss, fanns en scen som alla "grupper" visade upp sin dans på. de gick å dansade på stadens gator innan de kom in på stadion, så vi fick se "finalen" kan man säga. så mycket färger och så mycket glitter och all dekor de hade med sig!! O.M.G.!!!! helt otroligt. d vecklades upp något kartongliknande som blev de mest färgsprakande kulliser, som sedan veks åt andra hållet och blev något helt annat. helt otroligt...
varvat med dansarna på scenen, bjöds det på makalösa karnevals "båtar" som seglade genom stan och förbi scenen. det var olika företag och skolor som åkte förbi, men också roliga figurer av alla de slag. vi såg tex elmo från sesame street och bumbelbee från transformers


                    

efter några timmar började det kännas i baken att vi satt på betong, så Roger föreslog att vi skulle gå å äta. d gjorde vi, men inte visste ja att han tänkte släpa med mig in i karnevalståget :) lyckligare tjej än jag den dagen vet ja inte om d fanns. där svansade jag mot strömmen mitt i karnevalen, och ingen tyckte d va lustigt :) fick fina bilder och d gjorde inte d minsta att solen gassade å svetten ran (bokstavligen talat) över hela mig. överallt ville folk fotografera MIG??? hur knasigt som helst, å Roger bara skrattade.'

         

när vi kommit fram till restaurangen Roger tyckte vi skulle äta på, var det obeskrivligt skönt att kunna gå på toaletten, tvätta av sig lite och sitta i ac-blåsten under måltiden. när vi sen skulle betala, upptäckte Roger att någon stulit pengar från honom. han hade pengarna i fickan med kardborre-knäppning men någon hade lyckats ändå. tur att vi andra hade lite pengar med oss så vi slapp diska av notan och kunde fortsätta se paraden.

det kändes jätte konstigt att folk sa till mig att jag var vacker, när hela gatan var full med dansande, glittrande människor. tur att solen var så varm att man kunde skylla de röda kinderna på den. när vi kom tillbaka till stadion igen var klockan runt halv tre. "bara" ca fem timmar kvar av dagen.

d va ett tag sen ja var här sist..det har sina orsaker. jag skulle nog säga att det är en tragedi. en fruktansvärt overklig tragedi. tyvärr måste jag väl erkänna att just detta fick bägaren att rinna över. jag är helt slut och helt tom. gråter mer eller mindre dygnet runt. är ständigt trött. inte sånt trött som att jag inte hade sovit, för sover gör jag. utan mer att kroppen bara vägrar ställa upp på mig.

fast jag vill hålla farten uppe och hinna med så mycket som möjligt så bara bål-vägrar kroppen att lyda. lika mycket som tårarna rinner, lika lite vill min kropp göra, helst inte något alls. det är ett rent under att jag överhuvudtaget tar mig ur sängen faktiskt. troligen har jag mitt jobb att tacka för att jag kliver upp. man har ju sett hur illa d kan gå av att bara dra täcket över huvudet, å den vägen är jag inte intresserad av att gå.

men d e precis vad min kropp skriker efter. att bara ligga ett år i sängen å inte kliva upp. d e nog första gången i mitt liv som jag känner att jag och min kropp inte är överrens. inte någonstans. inte ens lite. vi vill helt olika saker. jag är van att ha grym kontroll på allt i mitt liv. lite av en kontrollfreek kanske. men nu har ja noll kontroll och det är verkligen obehagligt. jag känner mig verkligen inte som mig själv.

jag skulle kunna beskriva d som att hela världen runt mig snabbspolar frammåt medan jag själv går i slowmotion, eller att jag staplat allt jag vill ha i mitt liv i prydliga staplar en efter en och att jag bara har kunnat plocka ur den stapel som passat för tillfället, men nu helt plötsligt ligger mina staplar huller om buller på ett snabbgående rullband och jag hinner knappt se vad livet har att erbjuda och än mindre plocka till mig det som passar mig...ingenting är som d brukar vara och jag får lixom inte tag i varken mig själv, mitt liv eller d jag vill ha eller är i behov av och allt detta skrämmer mig.

jag vill verkligen inte ha d så här, men för en gångs skull kan jag inte kontrollera det. nej jag är verkligen inte deprimerad. jag har fortfarande roligt och kan skratta och allt är inte natt svart alls. nej då, det är bara kroppen som skriker STOP!!! själen är väl kanske inte i tipp-topp, men d kan man inte räkna med efter en sådan här tragedi, men jag känner inte att jag vill ge upp eller att det inte kommer att bli bättre. jag är helt övertygad om att det kommer bli bättre, d här e bara en fas jag måste ta mig igenom. och ett nej till; jag kommer inte försöka lösa detta själv, d är att ta sig vatten över huvudet.


å just d...jag har klippt mig också...
och fått tillbaka min naturliga hårfärg...